Familjen Eriksson

Här kommer ett erkännande som en del nog tycker är lite barnsligt, men ska sanningen fram så är jag mörkrädd. Första tiden efter att jag hade flyttat hemifrån så hade jag alltid lampor tända för jag tyckte det var läskigt att vara själv i en mörk lägenhet. Nu för tiden är jag inte lika rädd, men jag tycker inte att det är sådär superkul att gå ut när det är mörkt. Inne har vi en lampa tänd under natten, men det är inte för min rädslas skull utan för att vi inte ska behöva slå ihjäl oss om vi måste gå på toaletten under natten.

Många gånger har jag tyckt att det varit lite olustigt att gå ut med hundarna när det är mörkt, alternativet att ha en ficklampa med känns nästan som om det skulle förvärra saken. För tänk om jag lyser ut i skogen och ser en massa ögon!

När jag sitter i bilen när det är mörkt är jag inte lika skakis som annars, då sitter man ju i alla fall i något så att man inte får direktkontakt med vad det nu är jag tror ska ske så fort det är mörkt. För några dagar sedan körde jag en bil som hade en ledramp istället för extraljus. Och det var som att gå från natt till dag, så oerhört starkt ljus gav det. Inte så roligt för andra om man glömmer att slå av rampen, men väldigt bra för den egna sikten.

 

 

Skroten blev en bil rikare igår då forden hämtades, så härligt att vi blev av med den. Förhoppningsvis dröjer det ett bra tag till nästa gång vi skickar iväg en bil. Personligen tycker jag att bilar bara ska fungera och aldrig gå sönder. Tyvärr är det ju inte så. Ibland blir det för mycket fel för att ens var värt att göra något åt felen.

I somras lyckades vi vara på plats när det var dags för pressning av skrotbilar. Häftigt att se hur lite som blir kvar av en bil och framförallt hur snabbt det gick att pressa.

 

Så har det blivit en ny vecka. Tiden flyger verkligen fram. Uppdateringen har minst sagt varit skral senaste tiden, har en massa tankar och idéer för att råda bot på det så det sker saker här. Ska sanningen fram så älskar jag ju att skriva, det är bara det att hjärnan orkar inte alltid med alltsom ska göras och då gäller det att prioritera. Det är så skönt att ha fått en förklaring på varför min hjärna är som den är (hjärnskada efternamn hjärnskakning). Samtidigt är det skrämmande att en enda hjärnskakning kan göra så mycket och lång tid efteråt. Det gäller att hitta sina små knep för att klara av vardagen.

Läste senast idag om en 18 årig tjej som nu tvingas sluta spela hockey efter att ha fått två hjärnskakningar inom loppet av sex veckor. Det är så enormt tråkigt att höra nåt sånt.

Nu ligger jag i sängen och lyssnar på en ljudbok. Får se hur länge jag håller mig vaken den här gången. För nåra veckor sedan så lyssnade jag på en podd och naturligtvis så somnade jag. När jag vaknade var första tanken att det var konstigt att dom helt plötsligt pratade engelska i podden, eftersom appen hade hoppat över till en annan podd. Tänkte först inte på att jag sovit bort halva (svenska) podden ;)

Just nu ligger jag i soffan och slötittar på tv. Orkar inte riktigt med att koncentrera mig på vad som sägs än så även om det är favoritkanalen så vet jag inte riktigt vad som sägs. Igårkväll började det göra riktigt ont i huvudet, men jag trodde att det skulle gå över med medicin och ispåse. Men tyvärr så vaknade jag med samma värk. Har sovit till nu och hoppas att värken släpper helt snart.