Tankarna snurrar som aldrig förr efter dagens besök hos neurologen i Gävle. Fick träffa en ny läkare då den jag träffat en gång tidigare slutat. Så det blev till att lägga fram alla mina papper (symptom+ medicinlista 3 A4, Kriterier för me/cfs, David Bells invaliditetsskala [jag ligger där på ca 20-30], info från RME, utdrag ur mina journaler och senaste läkarintyget) och genomgå en ny undersökning. Fick beröm för att jag hade med allt, då det underlättade för läkaren.
Resultatet av allt?
Jag kan enligt läkaren inte ha neuroborrelios då jag ätit antibiotika i tre veckor. Borreliaprovet som togs i december visade bara att jag har haft en borreliainfektion, inte att den är aktiv (det pågår en debatt angående kronisk borrelia/neuroborrelios, en del hävdar att det räcker med tre veckor, en del säger att det krävs en helt annan medicinering).
Jag har heller inte narkolepsi då jag inte somnar plötsligt (har jag inte ens funderat över). Någon hjärntumör har jag inte heller (men någon röntgen av skallen har fortfarande inte gjorts trots problem med huvudvärk i över 20 år).
Det jag däremot har är en permanent skada på en nerv i armen. Oftast när man får en skada på den nerven (räcker med ett tryck eller slag emot) så får man det i armbågen, då kan man gå in och öppna upp så nerven får mer plats. Men jag är ju helt klart inte som andra, så min skada sitter två centimeter ovanför armbågen. Vilket gör att det inte går att gå in och öppna upp, för det finns liksom inget att öppna upp. Det har nu även gått så lång tid så hade man kunnat öppna något hade man nog inte gjort det då skadorna nu är permanenta. Så jag kommer få leva med att vänster lillfinger är lite svagare, att det är bortdomnat samt att känseln på vänster arm/hand är lite annorlunda.
Jag frågade om detta med förebyggande mot migrän då jag har anfall så ofta. Men fick svaret att det inte är någon bra idé att börja med det, bättre att fortsätta med anfallsmedicinen. Skulle det bli så att jag måste hoppa över anfallsmedicin för att anfallen är för många så är det dags att tänka om. Jag ligger tydligen på gränsen med mina 2-3 anfall i veckan. Däremot så kunde en vårdcentralsläkare skriva ut förebyggande medicin om dom tyckte det var okej.
Angående Me/cfs fick jag svaret att trots att det är en neurologisk sjukdom så kan dom i Gävle inte ställa diagnosen då dom inte vet hur man gör (de visade kriterierna hade ingen effekt), det finns enligt läkaren heller ingen annan instans i Sverige som ställer diagnosen och det är upp till varje vårdcentral om dom kan eller inte kan ställa diagnosen. Här passade jag på att berätta om mottagningen på St Sköndal samt Gottfries och Gotahälsan – de ställer nämligen diagnosen.
När det kommer till medicineringen så togs en medicin bort, den som i april las till för att jag skulle bli piggare. I övrigt ändrades ingenting. Jag är nu färdig hos neurologen och får nu återigen söka mig till vårdcentralen för hjälp. Eller som läkaren tyckte – det vore ju bra att gå till öppenpsykiatrin och få hjälp där. Men att dom trots remiss från läkare och egenremiss från mig inte vill ta emot mig gick inte in.
Framtiden?
På måndag ska jag ringa till vårdcentralen och boka tid. Det är liksom lika bra att börja om i vårdkedjan så fort som möjligt. Remiss till smärtutredning och ytterligare en till öppenpsyk kanske skulle vara bra, men en remiss är ju bara en remiss. Är ju inte säkert att man får komma dit.
Första stoppet för dagen blev i Söderhamn, var tvungen att tanka bilen :)
Stannade i Högbacka på vägen hem för att vila lite