Mette skrev:
Okej, med risk att bli sågad jäms med fotknölarna och utmålad som en oempatisk person så måste jag skriva lite ändå. Faktum är att jag tycker inte att det är så fel av Försäkringskassan. Du är ung och du måste ut i arbetslivet. Det du skriver är saker som vi är MÅNGA som känner varje dag men måste lära sig att hantera även sina svaga sidor.
Jag tror att det är svårt att lära sig det om man inte tvingas konfrontera det som är jobbigt. Det finns massor av saker på mitt jobb som allra helst i världen skulle vilja slippa och det finns tidpunkter då jag vill bara gå och dra något över mig och gömma mig.
Oxå gånger då jag blir jätteledsen och bara måste gå undan.Man lär sig genom övning och är det inte det försäkringskassan vill att du skall göra genom att komma ut på praktik? Jag tycker det låter som jättechans. Meningen är väl ändå att din praktikplats skall ha viss kunskap om din sjukdomsbild och därmed skall de väl oxå kunna acceptera att du kan behöva lite egen tid….
Jag svarar:
Visst förstår jag att FK vill ha ut mig i arbetslivet, det är ju det det hela går ut på. Jag skyr inte arbete och vill inte vara hemma hela livet, om det nu är det du trodde. Jag vill bli bra och kunna jobba och därmed slippa att andra betalar för att jag är hemma.
MEN hur ska jag klara det när jag inte får hjälp? Hur mycket ska jag kämpa mig till själv? Hur mycket orkar jag egentligen? Jag har skrikit på hjälp såååå länge, till alla olika instanser men ingen verkar ta mig på allvar (inte heller du verkar det som). Jag har träffat teraputer/psykologer som efter en timme har insett att dom inte kan hjälpa mig med mina problem och har skickat mig vidare. Jag har blivit kallad färdigbehandlad och jag är nu återremitterad till primärvården. Det finns dagar då jag funderar på att åka in akut för att jag inte orkar mer.
Det som trots allt får mig att kämpa vidare är hundarna, utan dom vet jag inte om jag skulle finnas. Jag VET att jag inte kan skylla på det jag varit med om, men det är klart att 9 års psykiskt och fysisk mobbing samt 8 års sexuella övergrepp satt sina spår. (så, nu har jag sagt vad jag vart med om till hela världen….)
Jag jobbade som lokalvårdare under 1,5 år, ett jobb som jag hatade ibland och älskade ibland (som de flesta gör med sina jobb antar jag). Jag fick ett ultimatum efter ett halvår av chefen och det var att bli sparkad eller söka hjälp. Tack vare henne så sökte jag hjälp och jag fick även lägga upp arbetet efter hur jag mådde (inom rimliga gränser förstås). Klarade jag inte av jobbet en dag så var det bara att ringa så tog hon mina områden alt. att hon hjälpte mig.
Jag är inte sur på FK för att dom vill ha ut mig på praktik, jag är sur på att dom kräver det när dom inte kan hjälpa till med någon sorts rehabilitering (varken arbetsmässigt eller annars).Vitsen med aktivitetsersättning är ju just det att man ska komma överens om en rehabiliteringsplan. Visst, det är mitt liv och jag måste ta eget ansvar, men jag ORKAR inte mer!! Jag är less på att skrika efter hjälp när responsen man får är ”äh, men ryck upp dig nu!”
Att folk på fullaste allvar kan tro att jag VILL må dåligt, att jag vill drömma mardrömmar om det jag varit med om övergår mitt förstånd. Jag HAR försökt rycka upp mig och det slutade med ett besök på psykakuten eftersom jag bröt ihop totalt av att fejka mina känslor.
Jag har gått i terapi där man suttit ner och pratat om sina problem, men aldrig någonsin har jag fått någon hjälp med hur jag ska ändra på mig. Att bara prata om det hjälper inte, jag måste få hjälp med att göra en ”mall” på hur jag ska bete mig i situationen. Jag måste guidas i situationen, för jag VET nu hur jag ska bete mig, men när jag väl är i den situationen så funkar inte hjärnan normalt.
Att skriva det här tog många timmar och många tårar, och jag är inte säker på att det bästa var att svara. Men nu är det gjort och här är svaret.
Svar till Sarah:
Skriver här eftersom det blir så plottrigt där ute på kanten (enda nackdelen med blogtown ).
Jag har läst religionsvetenskap på umeå universitet, har dock inte läst alla 20 p än. Började kursen hösten 03 och hoppade av i januari 04. Började om igen nu i höstas för att jag ville ha något att göra, men hoppade av återigen.
Förhoppningen är att avsluta kursen, när vet jag dock inte. Men jag vet att jag är välkommen av institutionen att börja när jag vill. Men det känns jättebra att veta det att jag är välkommen trots att jag har misslyckats att fullfölja kursen.
Ang. praktiken så har jag förhoppningsvis hittat en praktikplats nu. Ska dit nästa vecka och prata detaljer. Det som är bra är att dom redan har en sån som mig där, dvs en som arbetstränar. Att det dessutom handlar om jobb med hundar lär ju göra att jag faktiskt kommer att älska det
Men som alltid så finns det ett problem och det är hur jag kommer dit. Några bussar går det inte dit ut och nån bil har jag inte (bogserade iväg min kära volvo idag….). Men det ska nog lösa sig.
Det var inte lätt att skriva vad jag varit med om, det river upp ett sår varje gång. Men samtidigt så kanske det är ett sätt att gå vidare? Liksom det är ett steg framåt varje gång jag tar fram rättegångspapperna och läser igenom. Jag gråter floder varje gång, och jag får fler och fler frågor men jag tror samtidigt att det hjälper.
Alla mina tankar och knäppa funderingar, känslor mm skriver jag ner i ett block och även det tror jag är något som hjälper. Jag brukar känna mig lite lugnare när jag har fått skrivit av mig lite. Är samma med bloggen, jag blir lugnare när jag skrivit av mig. Från början hade jag bara tänkt skriva om hundarna och deras träning. Men jag har ju skrivit mer och mer om hur jag mår och hur jag upplever saker och ting. Och det får ni stå ut med
Vad gäller Bella’s träning så kan jag inte ta på mig all ära… Pia har tjatat på mig om vad jag ska göra för att försöka tygla mitt Bus Och Carro hjälper mig mer än vad hon nog anar