Något som jag alltid har varit oerhört dålig på är att säga nej. Dels för att jag aldrig har velat ligga dåligt till hos nån utan vara den som ställer upp och dels för att jag alltid har känt att jag har varit tvungen att bevisa saker och ting. Allt bottnar i en dålig självkänsla och självförtroende.
Jag kommer ihåg en gång då jag fick en fråga om jag kunde göra en viss sak, lyckades till slut pipa fram ett nej och den som frågade sa att det var bra att jag sa nej, för bättre ett nej än ett ja och ett dåligt jobb.
Sedan dess har jag försökt att säga nej när det har kommit upp förfrågningar om olika saker som jag inte har känt helhjärtat för. Eftersom jag även är väldigt stresskänslig så har även det gjort att jag sagt nej till saker, jag måste tänka på mitt eget bästa.
Tyvärr så har många kvar bilden av ”Jenny som alltid säger ja” och blir sura/besvikna när jag säger nej. Lustigt nog är många av dom de som tidigare peppat mig att säga nej. Det verkar inte vara så populärt när det är till dom jag säger nej, men jag gör det inte för att vara elak jag gör det för att må bättre.
Det finns bara en person som vet hur jag mår när jag är riktigt stressad och det är Johan. Tack och lov så var han inte med på den tiden då jag tog ut mig såpass mycket psykiskt att jag svimmade när jag kom hem. Så illa är det inte nu för tiden, men inte så långt ifrån vissa gånger.
Så till er som frågar mig nåt och jag säger nej, det är inte för att vara elak utan för att för en gångs skull vara lite egoistisk och tänka på mig själv i första hand och er andra i andra hand.
