Kategori: Funderingar

Det är frustrerande att vilja göra något men inte kunna. Tänkte igår fortsätta läsa Ensamfjäril, men kunde till slut konstatera att hjärnan inte var med. Bokstäverna flöt in i varandra och det var en himla röra. Försökte igen efter nån timmes sömn men det var lika då.

Ska jag erkänna så blev jag lite rädd. Lika rädd blev jag när det tog några dagar att komma på vad mina föräldrars granne sedan nästan tjugo år heter. Vad är det som händer?

Nästa vecka är det dags för läkarbesök och jag har många frågor jag vill ha svar på. Blir första träffen med den här läkaren. Förra veckan var det en person som sa till mig att jag borde byta läkare. Jag är av motsatt åsikt, jag hade gärna velat ha haft en och samma läkare. Under de senaste åren så har jag haft turen några gånger att få träffa samma läkare två gånger annars är det en ny varje gång.

När vi var och handlade så såg Johan den här tidningen och den fick naturligtvis följa med hem. Hoppas på att få lite tips om hur jag kan förbättra mig. Nu gäller det bara att orka läsa.

(Det är inte bara läsningen som är svår, även att skriva är tufft. Tog mig närmare en timme att skriva det här inlägget. Tappar ord, läser igenom, blir osäker, läser en gång till. Det bästa nu är väl att inte stressa upp sig utan det här lär väl lösa sig. Gäller att vara positiv :) )

Det finns gånger då jag blir rädd, riktigt rädd för hur framtiden kommer se ut. Kommer det bli bättre, sämre eller hålla sig på samma nivå?

Fem timmar i veckan jobbar jag nu på en praktikplats jag verkligen gillar. Trots det så är jag helt slut när jag kommer hem. Kroppen skriker av smärta och huvudet skriker av trötthet.

Otåligheten över att inte veta vad som är fel tär på mig. En förklaring skulle nog göra det enklare för andra att förstå mig också. 

Viljan att göra saker finns, det är orken som tryter. Så irriterande att inte kunna göra vad man vill utan att få bakslag.

Jag vill ha svar nu på vad som är fel så att jag kan kämpa mig tillbaka till ett liv där jag kan göra vad jag vill utan att planera för en ev krasch.

Efter några dagar där måendet har varit sämre så är jag fruktansvärt glad över möjligheten till att kunna välja vilka dagar jag ska jobba samt att jag kan ta ut arbetstidsförkortning om det skulle behövas.

Jag hoppas att man snart kommer underfund med vad det är för fel på mig. Ovissheten är ibland jobbigare än värken och tröttheten.

Jag berättade för en kollega i veckan att när jag är iväg och är funktionär på rally (nåt jag verkligen gillar) så blir jag helt utslagen samma kväll och sen tar det upp mot två dygn innan jag är ”normal” igen. Det är svårt att förklara för någon hur det egentligen är.

När det var såhär efter jag tävlat med hundarna så trodde jag att det blev så pga nervositet och liknande.

Igår efter att ha laddat diskmaskinen, fixat en deg och plockat undan tvätten var jag svimfärdig och kallsvettades.

Så något är ju fel – men vad?

Läste i en grupp på Facebook att en person blivit avrådd att skriva då hon var 100 % sjukskriven då Försäkringskassan kunde tolka det som om det fanns en arbetsförmåga. För mig fungerar skrivandet som en sorts terapi, dels får jag skriva av mig alla tankar och funderingar i dagboken men sen får jag använda den lilla kreativa del som är kvar när jag skriver noveller.

Jag orkar ibland bara skriva någon rad per dag. Tex borde jag sammanställa lite ny fakta till läkarbesöket nästa vecka, men jag har inte orkat läsa och markerat det som är viktigt. Hur skulle man då kunna tro att jag är mer arbetsför än jag är?

Att skriva det här inlägget har tagit mig snart en timme. Av den enkla anledningen att jag tappar ord och måste fundera några varv extra om det som står även är det jag menar.

Nu ska jag dra på mig sovmasken igen och sova några timmar till.

Ikväll är det jvm semifinal mellan Sverige och Ryssland, ska göra mitt bästa för att hålla mig vaken hela matchen :)

Igår träffade vi D&S på affären, vi bestämde att vi måste ses snart igen då det gått alldeles för lång tid sen sist. Och en sak slog mig efteråt – hur skönt det är med vänner som finns där även om man inte hör av sig dagligen. Som inte ställer krav att man ska lyda minsta vink annars är man inget att ha. Men det är väl såhär det ska vara? :)