Jag kan av naturliga skäl inte säga att jag förstår hur det är att vara med om en katastrof, däremot berättar Charlotta så bra att det känns som om man var där på plats.
Man känner rädslan, desperationen, förtvivlan men även hoppet. Jag tycker det är skamligt att Sverige inte förstod vidden av det hela fortare och skickade mer hjälp. Tack vare volontärer och snälla thailändare så fanns det hjälp relativt snabbt. Men de hade behövt hjälp.
Man får även följa med Charlotta på en återresa några månader senare och det var nog en viktig resa för hennes del. Ett sätt att bearbeta traumat.
Det här är en bok som inte lämnar någon oberörd och den är helt klart läsvärd. Jag hoppas även att de som var ansvariga då har läst den och lärt sig något.
