Jag är kluven till Aftonbladets satsning #otillräcklig. På ett sätt så tycker jag att det är oerhört bra att kända människor får berätta vad dom varit med om och hur dom mått. Samtidigt så tycker jag det är hemskt att det ska behövas en satsning för något som så många drabbas av på ett eller annat sätt. Det finns ett tabu runt att prata om psykisk ohälsa.
Första gången jag gick hos en psykolog var jag 13 år. Det var inget som jag sa till någon för på något sätt förstod jag redan då att det var skämmigt att behöva gå till någon och prata. Efter det kom en tonårsperiod och jag kraschade rejält när jag var runt 19. Det blev en ny kontakt med en psykolog och inte heller nu var jag så pratsam om vad jag gjorde. Några år senare fick jag diagnosen depression. 1 april var datumet jag fick diagnosen och jag skrattade åt den för jag tyckte inte alls att det stämde in (kunde ju alltid försöka skylla på datumet ;) ). Jag kommer ihåg att jag lite småskrattandes berättade för min mamma om vad läkaren sagt och ingen av oss tyckte att det stämde. Men ju mer jag läste ju mer insåg jag att diagnosen var rätt.
Sedan dess har det blivit fler psykolog och kuratorsamtal, mediciner och olika självuppskattningstest. Ett test visade på att jag är född känsligare än andra och att den största driften till att jag överlevt var min nyfikenhet.
Idag skäms jag inte ett dugg för hur jag mår. Varför skulle jag? Men trots att jag inte skäms så är min psykiska hälsa inget som jag visar utåt alla gånger. Det pågår mycket inom mig som väldigt få, om ens någon, vet om. Anledningen till det är att jag inte vill belasta andra med mitt mående. Jag har däremot ett anteckningsblock som jag skriver i när tankarna snurrar runt för fullt.
Och är det någon som frågar något om ångest, depression eller social fobi så svarar jag gärna utifrån min egen erfarenhet. Så har du någon fråga är det bara att hojta till! :)
Varje gång jag läser om någon som tagit sitt liv så blir jag förtvivlad. Först och främst går tankarna till de anhöriga och vilket helvete dom går igenom. Och sen kommer tanken på hur det kan gå så långt att någon vill avsluta sitt liv för att det är för tufft att leva.
Jag kan bara se till mig själv och jag vet att jag är väldigt bra på att dölja vad jag känner inför andra, väldigt få kan se på mig när jag inte mår bra. Och det är något man lär sig, att ha en mask på för att slippa jobbiga frågor och för att inte visa sig svag. Att då se igenom den masken är svårt. Så även om det är jobbigt som anhörig så hoppas jag att ingen tar på sig skulden för att någon tagit sitt liv. Ni kan inte alltid märka allt.