Jag har alltid varit en hundmänniska och tyckt att katter är läskiga små saker med vassa klor som dom gärna använder sig av. Men man kan ju ändras :) Nu undrar jag varför jag inte skaffade katt tidigare.
Innan jag träffade Johan så hade jag en 80 cm säng som Indy gärna delade med mig, när hon ibland var på väg att trycka ut mig så var det bara att säga ”gå ner” och hon skuttade ur sängen och gick oftast och la sig i soffan. Nu har vi hundarna i köket på natten (försök ska göras att ha alla djur tillsammans då Stoya verkar ha mognat lite på kattfronten :). Så det är inga hundar i sängen – men katter!
Det är oftast tre katter i sängen, väldigt sällan alla fyra. Och trots att missarna är så mycket mindre än hundarna (samt att vi har en 160 cm säng) så tar dom mer plats och framförallt – dom lyssnar inte på ”gå ner”, utan ligger kvar och sover som om ingenting har hänt.
Bilden nedan tog jag igår och visar min fotände, visserligen är jag kort men även jag vill kunna sträcka ut benen och det går inte när man har dom där luddbollarna i sängen. Försöker man peta bort dom så blir dom oftast sura och tittar på en med ”mästerkatten i stövlar”-blick. Så då får dom ju ligga kvar och en annan ligger som en ostkrok i sängen :roll:
Maja och Smulan