Igår fick jag ett brev som bekräftade att min anmälan till IVO kommit in. Nu får vi se om det händer något eller inte. Fortsätter utredningen så kommer jag ju få ta del av vad ”motparten” säger om det hela och det skulle vara väldigt intressant. Men vi får se :)
Eftersom jag hade svårt att somna så tog jag datorn och satte mig i köket och gjorde lite datorjobb samt läste en massa bloggar. Allt medan jag åt årets första jordgubbar! :)
Passade då på att sammanställa och skicka iväg min vårdbegäran. Eftersom psykiatrimottagningen har otroligt mycket mer kunskap om ångest, depression och social fobi än hälsocentralens allmänläkare så vill jag verkligen komma dit och kunna prata om ev. behandling, medicinering osv. Jag vill ha en plan och veta vad nästa steg ska bli. Som det är nu får jag antidepressiva tabletter utskrivna, men så mycket mer är det inte. Doshöjningen som skedde för någon månad sedan var den första på många år och det är tydligen helt fel strategi, sen vet inte jag om jag ens äter rätt sorts medicin. Kanske behöver jag något annat?
Så på så sätt känns det som om många år är bortkastade på dåligt mående. Dessutom är jag lite less att ingen lyssnar på mig. Att en läkare säger att mina problem beror på vad jag varit med om i barndomen gör ju inte att problemen försvinner. Jag har problem både psykiskt och fysiskt och naturligtvis hänger det ihop, men våga då börja nysta i någon ände istället för att ta den enkla vägen och fortsätta skriva ut tabletter.
Jag blir alltid lika paff så fort någon ser att jag mår dåligt för jag är så van att folk inte ens märker det. Det finns de i min omgivning som sagt att jag inte alls mår så dåligt. Men jo, det gör jag. Det är bara det att jag försöker vara så ”normal” som möjligt. Och det är ju inte så att jag gråter offentligt för att det är en usel dag. Är så van att dölja mina känslor att det är svårt att släppa fram dom inför andra.