Igår så blev det ingen hundträning, det närmaste jag kom var när jag var hos Carro och hon tränade sina vovvar Tänker köra inomhuspass idag med vovvarna senare
Läste på Expressen’s hemsida att ”:Lyckopiller kan skada ditt hjärta. Svenskt läkarlarm: Antideoressiva medel kan vara livsfarliga”. För det första så HATAR jag när folk kallar det lyckopiller. Bara för att man käkar antidepressiva så blir man inte automatiskt lyckligare. Av de människor som jag pratat med som även de medicinerar med SSRI så är det INGEN som sagt att dom blivit lyckligare.
Nog om det… Jag har alltid varit emot att medicinera, och det tog faktiskt några veckor innan jag gick med på att stoppa i mig första zolofttabletten. När jag sen under första månaden drabbades av diverse biverkningar så funderade jag återigen vad jag egentligen höll på med. Men dessa små svindyra tabletter (ca 13 spänn per tablett o dag) har gjort att jag har stått ut på vardagen på ett sätt som jag inte gjorde innan. Visst har jag fortfarande svackor i mitt mående, men det är kortare perioder nu än tidigare.
Jag har heller inte isolerat mig helt sen jag började med tabletterna, och samtidigt fick en diagnos och kunde läsa mig till varför jag mådde som jag gjorde. Jag gick i många år och trodde att det var så här man skulle känna när man var tonåring, när tonåren var slut så tyckte jag ju att det måste vara nåt fel på mig som inte orkar med nånting. Men att gå till läkaren? Näe, det gjorde jag inte.
Var inte förren dåvarande arbetsgivaren ställde ultimatum som jag gick till läkaren och det blev en befrielse att få orden ”ångest och depression” på papper. För nu hade jag ju ett namn på det hela och ju fler jag pratade med ju fler var det som var drabbade. Men det finns fortfarande en skam över det. Och så många missuppfattningar.
Jag isolerade mig förr på det sättet att jag stanna hemma hela tiden, var bara ut korta stunder med Nicke den hund jag hade då). Att gå och handla gav mig sån ångest att jag kräktes på väg till affären och att stå i kö hatar jag än idag. Jag var nästan aldrig ute i dagsljus utan tog långprommisar och tränade Nicke mitt i natten.
Jag kunde i perioder ligga hemma och kräkas tills det inte fanns nåt kvar att få upp. Jag vet inte hur många gånger som jag åkte in akut för att jag kräktes som en fontän/var uttorkad. Men förrutom att jag var uttorkad så visade inga prover något annat fel. Och hur skulle de göra det??
Jag var på en massa undersökningar på medicinavdelningen för att få klarhet i vad det var som spökade. Diagnoserna pendlade från gluten och laktosintolerant till problem med salter i gallan (tror jag att det sista var). Men idag vet jag till 99,9% säkerhet att det var rena ångestattacker som utlöste det hela.
När jag fått diagnosen ”ångest och depression” så försökte jag skoja bort det hela, jag tyckte inte att jag stämde in på den bild som jag hade på folk som led av depression. När jag berättade det för mina föräldrar så försökte jag skylla det hela på läkaren, ”hon sa att jag led av det…” ”hon tyckte si och så”.
Förnekelse är något som drabbar de flesta som får besked om en diagnos, och det var ju lättare att skylla på läkaren än att ta reda på vad det hela egentligen innebar och vad ångest och depression egentligen var.
Jag har valt att skriva om min sjukdom här i bloggen för att jag vet att det är så många av er som läser som känner igen sig. Till er som inte känner igen er så hoppas jag att jag kan förmedla hur det är att leva som jag. Sen är det även det där med skam, jag skäms inte för att jag lider av ångest och depression och jag skäms inte för att jag varit utsatt för sexuella övergrepp (rättare sagt våldtäktagen i nästan 8 års tid). Varför ska jag skämmas för det? Det var ju inte mitt fel, eller hur?
Jag skriver INTE om den här delen av mitt liv i bloggen för att ni ska tycka synd om mig. Jag har aldrig gillat att man tycker synd om mig. Jag vill att ni ska förstå mig, inte tycka synd om mig.
Tillbaka till expressens artikel, jag har aldrig trott att medicinen var helt ofarlig. Om den var helt ofarlig skulle man då drabbas av de biverkningar som är så vanliga? De personförändringar som en del av oss åkt på? Men frågan är vad som är ”bäst”; att man lever fast med skadat hjärta eller att man är död med friskt hjärta?
För även om jag inte haft självmordstankar sen jag var mycket yngre så är jag övertygad om att tabletterna har hjälpt mig att inte ge upp… och att jag inte drabbats av dessa isoleringar efter medicineringens början ser jag som ett tecken att preparatet hjälper en del iaf.
Och snälla, säg inte till mig att jag ska ”rycka upp” mig eller nåt annat sånt där käckt, tror du verkligen att jag vill må så här??