Jag har i många år kämpat med dåligt självförtroende och dålig självkänsla och som ett sätt att visa mig ”viktig” och få uppskattning så har jag sagt ja till det mesta. Även om jag har mått dåligt av det så har jag sagt ja. Av ren rädsla för att inte bli omtyckt.
Idag är läget ett helt annat, dels mår jag både fysiskt och psykiskt väldigt dåligt och dels har jag fått en helt annan uppfattning om mitt värde. Jag blir inte mer omtyckt för att jag säger ja till allt. Och mitt värde har ingenting med det jag ställer upp på att göra.
En tråkig konsekvens av att jag sagt ja så länge är att folk nu har slutat fråga mig om saker utan tar för givet att jag ska ställa upp, och när jag då av olika anledningar inte kan så blir det sura miner. Vilket är något jag inte tar åt mig av, det är bara att ringa eller maila mig en fråga så får du ett svar. Frågar du inte kan du inte heller räkna med att jag kan.
Och frågar du och får ett nej, så bli inte sur. Jag säger inte nej för att jävlas, jag säger nej för att jag måste tänka på mitt eget bästa. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt och kämpar varje dag med mitt mående. Så ett tips är att fråga mig i tid och ta mitt svar för vad det är, ett enkelt svar.