Ridhusträning nu ikväll. Innan det så blev det ett snabbesök hos Bella och valparna, dom små växer så att det knakar. Jonna och Joline (mina systrar) fick följa med och träffa valparna och Bus. Gissa om Bus blev glad?
Under agilityn så filmade jag när Carro tränade sina vovvar. Sen så filmade jag även när hon körde rutan, fritt följ och inkallning med Varga. Filmerna kommer jag att lägga upp på sidan i morron och även bilderna på valparna kommer i morron.
Så till min träning. Tränade bara Indy och det gick rätt bra faktiskt. Körde fritt följ och kompensationsträningen verkar fungera Läggande var inget problem, inte heller inkallning. Vid apportering så slarvade jag och sa inte ”kvar” vilket resulterade i att Indy sprang iväg och tog apporten. Så sitt/fot + kvar är det som gäller nu. Inte bara slarva.
Mycket träningsprat blev det på vägen hem och med inriktning på den mentala biten. För det är ju där det brister för mig på tävling. Även om det har blivit bättre (hur dumt det än låter ) så kan vi bli mycket bättre. Eller rättare sagt, när jag slappnar av så kommer de höga betygen. Det är ingen tvekan om det. Att bara prata om de problem jag har gör ju att jag förstår dom mer. Tack Carro för att du lyssnar och kommer med råd!
Ett sätt att göra mig tryggare är att överträna alla moment, så att jag vet att dom sitter och då främst problemmoment nummer ett, det moment som jag alltid har hatat – fritt följ. Varför jag har den där spärren vet jag inte. Men den är STOR. Och måste försvinna för att det ska kännas riktigt bra att tävla. Nu strävar jag inte efter att få en 10:a på fria följet. Betyget spelar ingen roll, det är min känsla som spelar roll.
Läste nånstans att för att få bättre självförtroende så ska man ”lura” sig själv att tro att man har bra självförtroende. För till slut så tror man verkligen på det. Kanske ska man göra samma med fria följet? Jag ska tro på att jag är bäst och framför allt att det är superkul….. värt att testa är det iaf, sen får man se hur lättlurad man är
Svar till Carro:
Sa jag att råden jag får alltid är smarta? Skämt å sido, att ha en träningskompis som kan dela med sig tips och råd inte bara vad gäller den tekniska biten av hundträning utan även den mentala biten är guld värt för mig.
Att du sen lyssnar på mig när jag ger dig tips om olika saker trots att jag har mindre erfarenhet betyder även det mycket. Du kanske tar det som en självklarhet att man lyssnar på andra oavsett hur långt man kommit, men så är inte alla och då hamnar man i ett ”underläge”. Men så är det inte när jag tränar med dig. Jag vet att det är okej att säga vad jag tycker att du kan testa och jag jag tycker det är helt okej att du säger vad jag ska testa. För vad skulle man annars ha träningskompisar till om man inte kan delge varandra tips och råd?
För ingen är ju så duktig, vad dom än må tro, att man inte kan bli bättre