Både igår och idag har jag varit ute i Mellanbyn och hälsat på Bus och valparna. Dom är ju bara sååååå söta Ska snart kolla igenom alla kort och bestämma vilka som ska ut på sidan. Det jobbet är alltid det tråkigaste, det roligaste är ju att fota
Just nu längtar jag tills på lördag, ska ner till Söderhamn då. På förmiddan är det föreläsning av Kenth Svartberg och på eftermiddagen så har vi träning för honom. Supersnälla Söderhamns BK ordnade en plats åt mig. TACK!
Går sedan i valet och kvalet om jag ska ställa ut Indy i Västerås den 22 april. Skulle ju vara kul att ställa på en SKK-utställning (Vit herde går ju inte under SBK). Samtidigt så blir det så mycket pengar. Runt 600 kr går både medlemsskap och anmälan på. Jag har till den sista på mig att bestämma mig. Carro ska ju ner dit med Phoebe, Starmie och Gimli. Så en stor vit borde ju jämna ut balansen lite, eller hur?
På tal om den vita så var hon hos Carro idag och Indy var helgalen…. två gånger hade hon öppnat dörren så att hon och Hyper rejsat i trappuppgången… sen när Carro låst dörren så försökte Indy trots allt komma ut
Köpte förra veckan några böcker som handlade om våldtäkt, offers och förövares minnen vid traumatiska brott. Måste säga att våldtäktsboken blev en besvikelse. Den handlade mest om vilka antika grekiska gudar som utsatte andra för våldtäkt. Inte precis det som jag trodde att boken handlade om. Boken om minnen var bra, känner igen mig massor i berättelserna.
När vi ändå är inne på ämnet så har jag skrivit brev till den advokat som var målsägandebiträde för mig åren 93-94. Vill ha hjälp med att få fram så mycket material om rättegångarna som möjligt. Förundersökningen har jag. Men den är inte komplett, tex saknas läkarutlåtandet. Jag tror att kunskapen om vad som sagts och gjorts (mitt minne från just den tiden är väldigt suddigt) kan få mig att bearbeta händelserna på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare.
Hela bearbetningen verkar gå i stadier. Från början ville jag inte alls berätta vad jag varit med om, sa inte ens nåt till min bästa kompis. Sen så började jag berätta för en del utvalda. Efter det så blev det för fler och fler. Och det var ju inte så länge sen jag skrev här i bloggen vad jag vart med om. Tror det är först nu som jag inte känner ens ett litet uns skam för att folk vet vad jag varit med om. Tycker nån illa om mig för den sakens skull, ja då är det väl inte så mycket vänskap från början, eller hur?
Men i tonåren ville man ju mer passa in (det har jag aldrig riktigt klarat av dock ). Och att berätta att man vart utsatt för sexuella övergrepp gjorde ju att man var ”annorlunda”. Kan även säga att vill ni fråga saker om övergreppen så gör gärna det. Jag kan prata om det som hänt utan att bryta ihop.