Det har redan gått en vecka sedan Stoya fick somna in. Saknaden gör sig påmind lite nu och då i olika situationer. Och jag måste erkänna att det känns väldigt knepigt att bara gå ut och gå med en vovve.
Jag trodde att vi skulle få några fler år ihop och hade därför hoppats på att hon skulle få hänga med och åka husbil, något hon verkligen gillade, och att bada, en sak som hon först ifjol insåg hur kul det var.
Nu ville ödet annorlunda och för första gången sedan 2004 så finns det ingen kelpie här hemma.
