Så länge jag kan minnas har jag varit mörkrädd. Kanske lyssnade jag gör mycket på vad vissa berättade och det tillsammans med en livlig fantasi gjorde att det fanns monster över allt så fort det blev mörkt.
I min första lägenhet hade jag lamporna på dygnet runt och jag låste alltid toadörren när jag duschade för att jag var rädd att någon skulle ta sig in i lägenheten. Nu var ytterdörren dessutom alltid låst.
Lite ironiskt att tänka på den rädslan när det aldrig skedde något under den tiden, men att det hände saker under ett senare boende.
Jag har som sagt aldrig varit bekväm med mörker. Men nu när vi bor på landet och det verkligen blir becksvart så har rädslan börjat att minska. Det är inte lika jobbigt längre att gå ut med hundarna eller fixa ned hästarna när det är mörkt.
Tänk vilken bedrift att vid 38 års ålder inse att mörkret inte är farligt ;)
