När posten sent omsider kom så höll jag på att gå upp i limningen… i ett av kuverten så låg nämligen en hel hög mikrokort.. så jag ringde Carro och frågade om hon kunde vara Indyvakt (vilket hon nog inte vill vara i framtiden ) osså gick Jonna och jag till Jernet för att låna mammas bil. In till bibblan och nästan 2 timmars läsande i kyrkböckerna, och tur var det nog att jag hade min bärbara dator med för Jonna tröttnade efter ett tag och fick istället spela lite
Fick en del uppgifter bekräftade, så nu känns det som om forskningen börjar på allvar Tänk att man kan bli så här fast i att kika på vad ens för länge sen döda släktingar hette och sysslade med… det tråkiga jobbet är dock kvar – att skriva in alla nya fynd i datorn… jaja, det ska väl bli av det oxå nångång…
Ahh…. glömde ju att min handläggare på försäkringskassan ringde… hon hade ett besked som jag inte alls gillade och förklaringen blev jag arg över. Det är så att dom vill att jag ska ut och arbetsträna för att ”det finns inga fysiska hinder för att det inte ska fungera”.Håller med, finns inga fysiska hinder alls (har aldrig funnits), de hinder som finns är PSYKISKA. Något som dom verkar ha missat (dom förstod iaf att stress får inte förekomma). Nästa vecka ska jag ringa tillbaka och berätta vart jag vill göra praktiken.
Tycker det är så typiskt att dom ringer just nu när jag redan är i så dåligt skick. Varför ska man alltid som sjuk kämpa själv?Varför ska man egentligen kämpa? Vem tror egentligen på en? Ingen? Tror alla att jag bara är en lat jävel som bara vill sitta hemma och dessutom få pengar för det? Tror folk att jag fejkar hur jag mår?
Ett stort tack till er som visar att ni bryr er om mig, det värmer verkligen