Idag har jag varit duktig (tycker jag iaf ).
Jag har:
* handlat mat som en dåre – fick pengar idag (som alla andra pensionärer )
* kört bil med manuell låda – måste vara minst två år sen sist jag körde en bil som inte var automat (o jo, jag gillar manuell bättre)
* rensat badkars- och tvättställsavlopp – var inte stopp… än…
* när jag ändå var igång att rensa avlopp så blev även övriga badrummet städat
* tvättat en matta – jupp, för HAND….
* tvättat ren en råttbur som ska upp till förrådet
* rensat ur kylskåpet på oidentifierbara föremål
Jag kollade på programmet Homestyling på 5:an (gick för nån dag sedan), där använde dom klisterark för att ändra färg på kakelplattor. Så vips föddes idén att använda sånt istället för att måla kaklet/kakla om. Så idag så åkte jag till Jannes Golv, personalen där förstod nada av vad jag ville… dom skickade mig vidare till Beijer. Inte heller där hade dom nån aning om vad jag menade… men så på Färgtema förstod mannen vad jag ville Men han tyckte att det var en dålig idé (tack för den ), för han menade på att det kan lossna och att det är svårt att fixa fogarna så att det ser bra ut. Dessutom så fanns det tydligen olika storlekar på dessa ark.
Så alternativ nummer 2 – måla kaklet… han visade mig några plattor som han hade målat och tala om att det började klia i fingrarna på mig när jag såg resultatet! Han berättade även hur man skulle göra och vad man skulle använda. Ett startkit (utan den slutliga färgen) skulle gå på ca 250 spänn. Så 400-500 kr totalt borde det gå på att fixa ordning kaklet.
Nu var det inte tal om några tvåkomponentsfärger som man brukar använda till tex badkar, men han sa att dessa färger fungerar. Sen kom han med det klassiska att allt hänger på förarbetet, med en pappa som är målare så har jag hört just det sen jag var liten. Men det stämmer ju, dålig grund = dåligt resultat (om man nu inte vet hur man ”fuskar”).
Fördelen som jag anser med det där klistret är ju att det går att ta bort, för jag vet faktiskt inte hur glada/arga hyresvärden blir om man målar kaklet. Å andra sidan ser det förjävligt ut som det är nu…
Nu ser det nästan svart ut, men tänk riktigt mörkbrunt – 70-talsstil…
Käkat tårta har jag gjort idag, Varga och V-kullen fyller ju 5 år! *GRATTIS* Så det var tårtkalas i Mellanbyn Varga fick en pipis av mig, Bella och Indy – den pipisen levde inte länge, men den var bra inkallningssignal för valparna
Även Indy Pindy fyller år, eller snarare månad… hon blir 8 månader idag
Fick bekräftat av Carro idag att jag är knäpp Är så här att på sistone så är det många som berömt både sidan och bilderna jag tagit. Det värmer verkligen tro inget annat. MEN jag själv tror att jag är världssämst på allt, så om nån säger att jag gjort nåt bra så måste ju den personen ljuga. Hänger ni med? Innerst inne så vet jag ju att det inte är så här, men den logiska delen av mig funkar ju inte alltid (vilket ni nog lär ha märkt vid det här laget ). Att säga rätt ut att jag mår dåligt, är inget som jag klarar av än, kan säga det till några, andra inte. Varför det är så vet jag inte. Vill jag skydda er?
Det är väl så att har man hört tillräckligt många gånger att man är värdelös så börjar man tro på det själv… både lärare och elever var rätt bra på att ventilera sin åsikt om mig och det sitter kvar. Har otroligt svårt att ens sitta i en skolsal innan ångesten kommer krypandes… räddningen har på senare år varit att plugga på distans, då slipper jag allt vad salar heter och är mer anonym gentemot andra elever och lärare (mindre risk att bli sårad då).
Jag hade ett helvete i barndomen, vad som hände då är ingen hemlighet men ej heller något som jag vill skriva om här. Sen när man började skolan så fick man kämpa med både det helvetet och den psykiska och fysiska mobbingen, den som inte slutade förrän jag började gymnasiet och slapp många av de gamla klasskompisarna och vissa lärare.
Nej, jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig (det är det sista jag vill!). Däremot så känns det bättre att få skriva av sig och såna här saker har jag lättare för att skriva ner än att prata om (precis som om jag är bra på att prata i vanliga fall ). Jag har många mönster och gamla vanor i mitt liv som jag måste bryta/upptäcka/lära mig förstå för att kunna må bättre. En av de viktigaste sakerna just nu är att få ihop min bild med mig själv med hur verkligheten är. Jag är så förbannat hård och elak mot mig själv att det är skamligt. Gör ingen annan illa mig psykiskt så klarar jag det rätt bra själv, och så kan jag inte ha det.
Ett steg i rätt riktning är väl att förstå att ni faktiskt menar det ni skriver/säger till mig. Och jag måste lära mig att ta emot beröm och lyssna på det istället för att bara lyssna på det negativa.
Jag skäms inte för att jag lider av ångest och depression, att jag käkar tabletter för att må någorlunda, att jag gått i terapi, att jag är ”förtidspensionerad”. Samtidigt så känns det som om livet bara rinner en förbi, jag är 25 år, har ingen utbildning att falla tillbaka på, har endast jobbat 1 år. Vad ska man göra i framtiden? Kommer man bli bättre? Ångesten nu hänger ihop med att min period som pensionerad närmar sig sitt slut… och ny ansökan är inne… men det dröjer ca 2 mån innan jag får reda på beslutet.. blir det det bästa beslutet för mig? Tror folk verkligen på mig att jag är sjuk? Att jag inte orkar jobba/plugga? Jobbade 3 timmar om dan som städare, inte ens DET orkade jag. Var nog mer hemma än på jobbet
Deppdagisen är slut nu, ska gosas med hundarna så jag blir på bättre humör