Vi startade hemresan vid 10 igår och kom hem strax efter klockan 20. Det blev inte lika många stopp på hemvägen. Bara några för rastning av både oss och hundarna samt för att äta. Men ingen avstickare för någon sevärdhet.
En tanke som slog mig när jag satt och körde är hur häftigt det är att jag klarade av alla dessa mil. Jag som precis innan jag blev sjukskriven för utbrändhet var tvungen att stanna och vila när jag körde hem (1,5 mil).
Anledningen till varför bara jag körde är för att jag så lätt blir åksjuk och jag vågade helt enkelt inte riskera något. Det brukar gå bra om jag tuggar åksjuketugummi, men det är en sak att bara åka någon mil mot för 75 mil.
När vi vaknade idag och såg vädret så var det lätt att längta tillbaka till Haparanda och det fina vädret som vi hade där. För hur kul är det med mulet och regn?
