Tidigare i veckan fick jag svar från neurologen vad gäller min egenremiss som jag skrev för ett tag sedan. Överläkaren där tycker att den hjälp jag behöver kan jag få via vårdcentralen. Jasså, det visste jag inte eftersom jag inte får någon hjälp där.
När jag läste svaret ville jag bara lägga mig ner och dra täcket över huvudet (även om det just då var omöjligt eftersom jag var på jobbet, men ni fattar). Hur svårt ska det vara liksom? Jag har varit på utredning hos neurologen och jag fick en diagnos och massor av olika tabletter utskrivna (bland annat tre sorters antidepressiva trots att jag redan åt en annan sort). Och blev sen avskriven därifrån för att behövde jag hjälp skulle vårdcentralen hjälpa mig. Tabletterna hjälpte inte så dom fasade vårdcentralen ut. Mer hjälp fick jag varken nu eller då.
Så tillbaka till ruta ett… eller noll… eller vad man nu säger.
Jag har tidigare berättat om att min läkare inte skrivit saker riktigt rätt i journalen. Jag vet inte om det är på grund av språket som det blir tok eller om hon bara inte lyssnar.
I alla fall så ringde jag för att boka tid och sa då att jag inte ville ha henne och berättade även varför. Sköterskan tyckte inte alls att det lät bra och tyckte att jag skulle prata med verksamhetschefen.
Jag vet inte vad jag gör men det är andra gången på två olika vårdcentraler som det blir prat med cheferna. Är jag en så bråkig patient? Bara för att jag vill ha hjälp?
Om en månad är det dags att träffa den nya läkaren så får se vad han säger om det hela.
Den äckliga sockerdrickskänslan i armarna skulle jag gärna vilja slippa. Där hoppas jag att det ”bara” är whiplashskadan som ställer till det och inga nerver som skadas. Det räcker liksom med två nervskador i kroppen.
Hälsenor och knän har börjat strejka senaste tiden men där är det vara att smörja på med liniment. Lindrar fort men fy vad det stinker ? Nån som har tips på liniment som är lika bra som radital men utan doften?
