Onsdagen är snart slut och nu är det inte många arbetstimmar kvar tills det blir långledigt. Ska bli skönt med två dagars ledighet. Hoppas att orken och lusten finns under helgen att göra allt det där som man annars inte hinner med. Har redan börjat skriva på en lista för att ha lite struktur. Sen blir det bara en bonus om allt hinns med, tänker inte stressa.
Idag hade vi ergonomiutbildning på jobbet, det var inte så mycket nya saker vi fick lära oss men det är nog alltid bra med en repetition om hur man ska lyfta saker. Jag vet av egen erfarenhet att man lätt lyfter och vrider ryggen samtidigt bara för att man tycker det är lättare än att ta något steg extra. Men det som är lätt idag kan vara det som sliter ut kroppen i förtid.
Sen kände jag mig väldigt oförskämd under en stund av utbildningen, för jag kände att den där förlamande tröttheten kom. Den där tröttheten då hjärnan lägger av och ögonlocken gärna vill falla ihop. Eftersom jag kämpade som en tok med att försöka hålla ögonen öppna så såg jag säkert ut som en stirrande dåre. Att jag blir sådär trött har inget att göra med att jag inte är intresserad utan det blir helt enkelt för mycket att ta in. Inte för att jag har fått en stekpanna i huvudet någon gång, men det är så det känns. Pang och tröttheten finns där. Det här är en av sakerna som jag fått lära mig leva med i och med den förvärvade hjärnskadan som jag har.
En annan sak är huvudvärken, min senaste läkare vägrar tro på att det är år sedan jag var helt huvudvärksfri en dag. Hon försökte även tuta i mig att det är migrän jag har varje dag och jag fick under tre dagar testa att ta migränmedicin, som inte hjälpte mot huvudvärken. Nu när jag skriver det här så inser jag att jag måste ta tag i det här med läkartider och så vidare, men det tar så mycket på krafterna. Att sitta hos en läkare som dels inte tror på dig och som dels skriver felaktigheter i journalen är inte det roligaste. Har så många gånger fått höra från läkare att jag är frisk, ja vad bra, men varför mår jag då som jag gör? Men som sagt, det är nog läge att göra något nu. Första steget är väl att byta läkare ;)
Den senaste tiden har jag kollat en del på olika hästkanaler på youtube och något som gör mig så grymt arg är när folk rider utan hjälm. Jag är fruktansvärt glad att jag hade hjälm den där dagen för typ 20 år sedan då jag flög av en häst. När jag låg där på backen så kom det fram folk och frågade vad jag hette. Problemet var bara att jag inte kom på mitt namn. Så sjukt äcklig känsla. Efter en stund kom jag på vad jag hette och dum som jag (och de andra) var så tänkte ingen på det där med att ringa efter ambulans eller på annat sätt ta sig till sjukhuset. Det enda som fanns i tankarna var att få tag på hästen och hoppa upp igen.
Dagen efter var jag helt blåslagen på ena sidan kroppen, några revben var spräckta (konstaterades långt senare när jag fick problem) och jag hade en huvudvärk utan dess like. Och vad gjorde jag då? Jo jag gick till skolan som just den dagen hade en utedag som innebar att man skulle samla vattenprover och lite annat. Ingen i klassen förutom jag kunde ro så det var bara att fatta årorna och ro runt på sjön. Mina stackars revben mådde inte bra av det kan jag lova.
Nåja, även om tilliten till hästar fick sig en liten törn så slutade inte intresset för det. Det skulle fortsätta med både ridning och körning, men med lite mer respekt för vad som faktiskt kan hända om olyckan är framme. Och även om det blev bestående men så är jag glad att det ändå är så lindrigt som det är om man jämför med andra.
Vi kör väl en sån där grej som brukar stå i tidningen ibland ”hästen på bilden har inget med texten att göra”. Och det stämmer verkligen då Dario är betydligt trevligare och snällare än många av de hästar jag höll på med för en halv evighet sedan ;)