I september 1996 förändrades mitt liv. Det var inget jag visste eller ens anade då. Att något skulle påverka mig så pass lång tid efteråt.
Det som hände var att jag ramlade av en häst. Som vanligt hade jag hjälm på mig och det är jag väldigt glad över. När jag ligger där på backen så kommer det fram några personer och frågar vad jag heter. Paniken jag får när jag inte kommer på mitt namn kan jag inte ens beskriva.
Det som hände sen var att jag absolut inte tog det lugnt. Dagen efter så var jag blå på ena sidan, jag hade även ont i huvudet och ont i revbenen. Men istället för att ta det lugnt/gå till läkaren/sjukanmäla mig från skolan så åkte jag till skolan och deltog i en utflykt där jag var den enda som kunde ro. Det gjorde fruktansvärt ont från revbenen (senare kom man fram till att jag fått sprickor i revbenen).
Blåmärken och värken från revbenen försvann efter ett tag. Men inte huvudvärken. Den är kvar än idag.
Efter att ha blivit så mycket bättre vad gäller migränen så kanske jag har blivit känsligare för huvudvärken. Eller så är det så att jag bara tröttnat. Det är nu runt 3 år sen jag hade en helt huvudvärksfri dag.
För nåt år sen när jag var hos neurologen så kom man fram till att jag har något som heter postkontusionellt syndrom. Allt på grund av ett fall från en häst.
Igår tröttnade jag rejält och tänkte för sjutrioelfte gången genom åren ta upp detta med läkaren. Men det fanns inte ens tid till att prata med någon för att boka tid.
Bättre lycka idag , vi kom överens om att jag ska köra med Alvedon och Ipren en vecka och händer inget så ska jag ringa för att få tid till läkare och eventuellt remiss till neurologen.
Mina dagar börjar oftast med kyla på pannan.