Idag har vi tyvärr fått ta farväl av vår kära isbjörn Korad Tågabo Indiana ”Indy”. Hon har funnits i mitt liv sedan hon var några månader gammal och var då lika stor som en kelpie. Och många gånger trodde hon nog också att hon var en kelpie.
Vi har testat på mycket inom hundsport och hon har aldrig sagt nej till att få jobba. Lika mycket som hon gillade att jobba lika mycket gillade hon att ta det lugnt, en perfekt av och påknapp med andra ord. Hon är hunden som jag endast sett arg två gånger under dessa år. Den ena gången var när vi tränade agility och hon löpte, en hanhund slet sig från matte och ville ha lite roligt med Indy- men det fick han inte så mycket för. Hon skällde till och hanhunden stack till matte.
Den andra gången var när vi träffade på några berusade killar varpå en av dom gick fram för att klappa Bella, då klämde Indy till med ett skall ända från klospetsarna.
Vi var på kurs en gång för Kent Svartberg och alla ekipage fick välja ett moment som man ville ha extra hjälp med. När jag sa skall så trodde han att jag ville att hon skulle vara tyst, men nej jag ville ha hjälp att få fram ett skall från henne. Tandklapper var det mesta jag fick fram på kommando. Skällde kunde hon göra, men gjorde det sällan och aldrig på kommando.
Sov gott kära isbjörn <3 <3 <3
