Jag kommer inte ihåg om jag alltid haft tandläkarskräck eller om det kom i samband med att jag slog av en av mina framtänder. Jag vet inte varför jag fick för mig att hänga knäveck i en järnställning, men det gjorde jag och pang så slog jag munnen i ställningen. Först blev jag lite chockad, men sen förstod jag att jag slagit av en tand. Min lärare sa åt mig att behålla tandbiten i munnen för att man skulle kunna fästa den på biten som var kvar, vilket man även gjorde de första gångerna den åkte ut. Till slut sattes dock en plastbit dit som tand.
Sagt och gjort så hade jag tandbiten i munnen tills jag kom till tandläkaren. Väl där röntgades munnen och man kom fram till att mina två övre framtänder skadats (dom sitter dock fortfarande fast) och den ena undre var ju avslagen. Det stora misstaget som gjordes av tandläkarna vid den här tiden var att man petade ner i den del av tanden som var kvar och kom åt nerven. Den känslan kommer jag ihåg än idag.
Sedan dess har jag haft problem att gå till tandläkaren och inte blev det bättre när jag fick en tandläkare som tyckte att det var ju klart att det skulle kännas så mycket som möjligt i käften efteråt. Så otroligt hårdhänt hon var! Den senaste tandläkaren fnissade lite när jag berättade om min tandläkarskräck och sa skämtsamt att ”jag är rädd för patienter jag med”. Vet inte om hon försökte att få mig att slappna av men det blev tyvärr totalt motsatt effekt.
Jag fortsätter min jakt på en tandläkare som faktiskt förstår min rädsla, det är inte bara minnet av de hårdhänta tandläkarna som sitter i, det är även det att jag är så otroligt känslig i munnen och sen får vi inte glömma ljudet av den hemska borren! Usch, det ilar i kroppen bara jag skriver det nu.