För några dagar sedan skrev Anna Kumlin bland annat om att hon är 35 år och aldrig haft en riktig vän. Såg länken till hennes artikel enbart för att jag klickade in på en artikel som Cissi Wallin skrivit på samma ämne.
Jag känner igen mig i vad båda skriver, dels för att jag aldrig haft en riktig vän. Jag trodde att jag hade det men misstog mig och med den läxan i bagaget så vet jag inte nu om jag orkar/vill/kan släppa någon annan nära inpå igen.
När man dessutom har en (eller flera diagnoser) så verkar många tro att de på något sätt ska lindra eller bota en och helst genom att älta olika saker, komma med hurtiga tips om att det bara är att göra si eller så eller varför inte slänga till med ”du är nog inte så sjuk”. När jag träffar vänner vill jag inte prata enbart om sjukdom, det är faktiskt rätt skönt att få prata om annat.
Ensam skulle jag dock inte vilja kalla mig, jag känner mig inte ensam i alla fall. Jag har vänner som jag träffar när jag orkar och de accepterar att jag inte orkar med saker som ”normala” människor gör. Det finns även ett antal personer som jag gärna stannar och hejar på när man träffs på stan och snackar gärna bort en stund med.
Sen ska jag erkänna att min ”ensamhet” till viss del även är självvald, för orken finns knappt till för mig själv så att då lägga energi på någon annan känns just nu oerhört jobbigt. Och jag är hellre ”ensam” än inblandad i en massa intriger hit och dit.
 |
 |