Igår var jag till biblioteket för att hämta den här boken som jag reserverade för länge sedan. Började läsa den igår och även om jag inte kom så många sidor så kände jag igen mig en hel del tyvärr.
För mig har många prover och röntgenbilder visat att allt är bra. Men om allt vore bra så skulle jag inte må så här. Och att få höra ”det går över, det är bara muskelsmärta” har både jag och författaren fått höra. Varför tas man som patient inte på allvar?
När jag och Johan åkte till akuten max en kvart efter vi blivit påkörda så fick vi först vänta en timme. Och det utan nackkrage då det ändå var ”tortyr”. Efter att timmen hade gått kom en sköterska och sa att läkaren ändå inte kunde göra något och skickade hem oss – helt utan undersökning!
