Stoya var tänkt som min framtida tränings- och tävlingshund. Att träna på pyttesmå detaljer för att få ett bra lydnadsmoment eller att hänga längst bak i spårlinan är närmast en magisk känsla som verkligen lyste upp min vardag.
Tanken var att hon skulle få testa på lydnad, spår och skydds. Ett och annat agilityhinder skulle hon liksom Bella och Indy få testa på.
Det var tanken, men så blev det inte. Sanningen är att hon inte ens kan lydnadsklass 1.
Med meriterade släktingar och egenskaper som föremålsintresse och kampvilja som största tillgång så har hon all möjlighet att nå långt.
Jag vet att Stoya själv struntar fullständigt i om hon får tävla eller om det är soffan som gäller. Men nånstans skäms jag för att jag inte tränat mer och tävlat. Jag känner mig som ett stort misslyckande.
Samtidigt så vet jag hur jävligt livet har varit de senaste åren. Förr tränade jag hund för att jag tyckte det var enormt roligt och det fick mig att må bra.
Idag kan jag inte träna hund då koncentrationen inte finns och tröttheten slår till. En okoncentrerad trött matte är inte det bästa för en kelpie ;)
Nu är Stoya bara fyra år (jisses vad tiden går fort!) och mycket kan hända. Så kanske blir halvörat en träning/tävlingshund till slut? Oavsett om hon blir det eller får fortsätta sin karriär som soffhund så älskar jag den här chokladpralinen oerhört mycket <3
