Efter några dagar där måendet har varit sämre så är jag fruktansvärt glad över möjligheten till att kunna välja vilka dagar jag ska jobba samt att jag kan ta ut arbetstidsförkortning om det skulle behövas.
Jag hoppas att man snart kommer underfund med vad det är för fel på mig. Ovissheten är ibland jobbigare än värken och tröttheten.
Jag berättade för en kollega i veckan att när jag är iväg och är funktionär på rally (nåt jag verkligen gillar) så blir jag helt utslagen samma kväll och sen tar det upp mot två dygn innan jag är ”normal” igen. Det är svårt att förklara för någon hur det egentligen är.
När det var såhär efter jag tävlat med hundarna så trodde jag att det blev så pga nervositet och liknande.
Igår efter att ha laddat diskmaskinen, fixat en deg och plockat undan tvätten var jag svimfärdig och kallsvettades.
Så något är ju fel – men vad?
Läste i en grupp på Facebook att en person blivit avrådd att skriva då hon var 100 % sjukskriven då Försäkringskassan kunde tolka det som om det fanns en arbetsförmåga. För mig fungerar skrivandet som en sorts terapi, dels får jag skriva av mig alla tankar och funderingar i dagboken men sen får jag använda den lilla kreativa del som är kvar när jag skriver noveller.
Jag orkar ibland bara skriva någon rad per dag. Tex borde jag sammanställa lite ny fakta till läkarbesöket nästa vecka, men jag har inte orkat läsa och markerat det som är viktigt. Hur skulle man då kunna tro att jag är mer arbetsför än jag är?
Att skriva det här inlägget har tagit mig snart en timme. Av den enkla anledningen att jag tappar ord och måste fundera några varv extra om det som står även är det jag menar.
Nu ska jag dra på mig sovmasken igen och sova några timmar till.