Jag försöker låta orden gå omärkt förbi, försöker skaka av mig dom. Men de klistrar sig fast. Vad jag än gör och säger så är det enligt vissa fel. Säger jag att gräset är grönt så ska de försöka få mig att tro att det är lila. Allt bara för att de tror att de vet allt. Alla andra har fel – inte dom.
Jag vill få dom att förstå hur ont det gör när jag ser hur deras beteende drabbar inte bara mig utan andra i min närhet. Vill skrika till dom att öppna ögonen istället för att bara bry sig om sig själv.
Att faktiskt slita i stoltheten, erkänna att de inte alltid har rätt och faktiskt hålla det dom lovar. Varje gång det utlovas något så tänds ett hopp att den här gången kommer det ske. Men när det sen visar sig vara likadant som förut så släcks hoppet och ilskan kommer. Ilskan över att man trodde att den här gången skulle det vara annorlunda. Ilskan över att det tydligen ska vara så svårt att hålla något. Varför inte bara hålla tyst om man ändå inte tänker göra som man säger?
