Nu är fingrar och tår tejpade, värktablett tagen och allt är klart för en stunds läsning innan ögonlocken faller igen för natten.
Hatar verkligen att ha ont. Var en som sa åt mig att jag måste acceptera och lära mig leva med smärtan. Men det är lättare sagt än gjort. Samtidigt vet jag att det finns de som har det så mycket värre.
Det som vi dock tyvärr oftast har gemensamt är att vården inte lyssnar eller inte ser helheten. Många gånger blir man bortviftad och anses vara en jobbig patient. Första gången jag kände så var när jag som 13-14 åring skadade knät. Ta treo i en månad så går det över sa första läkaren. Det gick inte över. Det krävdes en operation (ca ett år efter skadetillfället) och en massa rehab innan jag blev bra. Och under det året sprang jag till läkaren stup i kvarten för att jag ville ha hjälp. Eftersom jag fick samma läkare så såg jag hur hon tröttnade mer och mer på mig.
Nu för jag en till kamp där jag vill nåt så enkelt(?!) som att få hjälp. En förklaring till varför min kropp är såhär vill jag gärna ha. Men då det verkar behövas en Dr House för att hitta vad som är fel så har jag på nåt sätt gett upp. Det är väl såhär jag får ha det resten av livet.
Den här boken börjar jag på ikväll :)