Tankarna är annorlunda nu när jag fått lite perspektiv på allt, men det sticker till med ångest lite nu och då. Nu kan dock allt bara bli bättre :)
Har fantastiska kollegor som genom bara att finnas är ett stort stöd. Det märkte jag inte minst när det var dags för Bella att somna in. Och där kom tårarna igen… saknar henne verkligen. Hon tröstade mig när jag var ledsen, vek inte en millimeter från min sida när jag mådde dåligt. Måste sätta mig någon dag och kolla igenom bilderna jag har på henne så att en fin bild kan stå bredvid urnan. Nu har jag en svartvit bild som visar en typisk Bellapose nämligen att vända ryggen mot kameran ;)
Min underbara Bella som älskade Johan från första sekunden hon såg honom. Min Bella som istället för att agera på ett mentaltest stack ut i skogen för att käka en slängd ostmacka. Min Bella som älskade godis och framförallt cheeze ballz. Min Bella som skällde varje gång man öppnade ytterdörren (vad jag saknar hennes skall!). Nångång ses vi igen <3
