Det fanns ett ställe som jag i stort sett bodde på förut, jag hjälpte till med det mesta och tillbringande många timmar där. Och jag tyckte det var jätteroligt. Jag tyckte om att känna mig behövd. Men så började jag må sämre och var tvungen att säga nej. Något som alltid har gett mig ångest eftersom jag ju vill känna mig behövd.
Att jag sa nej var inte populärt, helt plötsligt så var jag en som man ”glömde” säga till om vissa saker, man tyckte att jag skulle klara allt, man antog att jag ljög, samtidigt som en del tycker att jag är en svikare. Om det innebär att vara en svikare om man ser efter sig själv så är jag en svikare. Och jag är en stolt svikare i så fall. För jag har alltid satt andra före mig själv, men nu är det slut på det. Jag måste se efter mig själv, jag har bara ett liv och jag måste göra det så bra för MIG som jag bara kan.
Jag har mist ”vänner” genom att säga nej. Att jag sätter ” ” beror på att jag inte tycker att du är min vän om du inte bryr dig om mig och accepterar att jag ibland måste säga nej. Men jag är fortfarande stolt över att ha sagt nej. För skulle det inte vara värre att säga ja och inte kunna leverera? Att bara göra något halvdant?
Jag har alltid velat göra saker riktigt och en del saker har jag helt enkelt inte orkat med, därför säger jag nej. Hur jag egentligen har mått är det väldigt få som vet, de som finns där i min vardag vet hur jag har det. Ni andra tror nog bara att allt är som vanligt, för någon fråga om hur jag mår det har jag inte fått.
Det finns ju såna som jag som funderar över ifall du har glömt att jag existerar. Du kommer aldrig på besök längre och jag har väl inte träffat Stoya mer än någon gång trots att du bor så nära. Att lära sig säga nej betyder väl inte att man ska ”glömma” bort sina vänner heller?
Jag tycker att det är otroligt tråkigt och hade hoppats på att när du fick ta Stoya så skulle jag fa se mer av dig.
Bara för att man väljer att säga nej, betyder det att man inte svarar när ’vänner’ ringer? När man försöker ta kontakt men du inte vill? Det gör att jag känner mig mindrevärdig, alltid trott att jag var din vän, men det känns som att man gör fel hur man än gör. Försöker man få dig med så blir du arg för du vill inte känna dig pressad, om man försöker vara snäll och göra så du inte ska känna dig pressad att hjälpa till så blir du arg för det.. :(
Jag har saknat dig hemskt mycket, men vi finns inte längre för dig, du säger NEJ till oss som trodde vi var dina vänner. Jag hade också stort hopp till att när du tog Stoya så skulle vi äntligen börja ses lite igen.. men så var det inte.. Och klubben och tävlingar har ingenting med det att göra.