Igår var det agilityuppvisning på Tunalid, eftersom det är en staffett så valde jag att inte ha mina hundar med. Indy är väl den enda av dom som skulle kunna startas på en stafett, men Bella vågar jag inte av den anledningen att det blir för många hundar för nära inpå.
Hursomhelst så åkte jag och Joline in och kollade på uppvisningen. Vi kom lite sent då billåsset frusit. Med lite varmt vatten och en svärande bilägare så öppnades dörren ;-) När vi sen kom till Tunalid så låste jag ju dum som jag var bilen igen…. vilket skulle visa sig vara en STOR tabbe. För inte fick jag upp dörren sen och nu hade vi inget vatten heller. Lyckades mitt i allt strul vrida nyckeln så den belv helt sned. Nu har jag ju som ”tur” är ingen ruta bak, så det var bara att slita upp kartongen och låsa upp bilen innifrån. Då kom nästa problem, nyckeln var för sned för att fås in i tändningslåset. Ringde mamma som inte kunde komma, förövrigt kunde inte heller pappa komma med extranyckeln som ligger hemma hos dom. Svor en bra stund och undrade hur i all världen vi skulle komma härifrån. Efter en stund så kom jag på att om jag lyckas vrida nyckeln i låset så borde jag ju även kunna vrida tillbaka den, smart va? *fniss* Och det fungerade faktiskt =)
Uppvisningen var kul att se på, massor av fart och massa fel ;-) Stannade även och kikade på hästarna. En del av hästarna hade det lite svårt med miljön. Jag som fullkomligt hatar att rida i ridhus förstår hästarna helt och fullt :p
Tydligen var det ridhusträning för oss efteråt, vilket jag inte trodde och inte var det nån hundmänniska där heller när vi bestämde oss för att åka. Så nu blir det träning på söndag (förhoppningsvis).
Idag skulle jag ha träffat Carro på öster, men mådde riktigt pyton i morse så jag ställde in träningen. Efter att ha sovit en liten stund extra så mådde jag bättre :) På eftermiddan så var jag till kuratorn och pratade en massa. Det var 8:e gången jag var där och även om man hittills bara skrapat på ytan så märker jag små, små framsteg inom vissa områden. Något som gör mig helt och fullt klar med att det här är det jag behöver för att må bättre.
Även om jag ser framsteg och ibland klarar av att tänka mer rationellt så är det jobbigt med terapi. Värst tycker jag är att saker som stör mig idag bottnar i saker som hände när jag var liten. Det stör mig verkligen att en handfull personer kan skada någon så att denne påverkas efter 10-15 år. Ändå är jag inte fysiskt skadad, är bara psykiskt.
På tal om det så såg jag ett program om mobbing häromdagen och blev tvärarg på att vuxna människor inte förstår allvaret. En av de deltagande (förövrigt mamma till en som mobbade) hävdade att det stärker den mobbade. Jo tjena, på vilket sätt då?! Visserligen så överlever de flesta som utsätts för mobbing. Men att tro att man blir starkare för det? Tilltron till andra jämnåriga samt vuxna försvinner då det är så ”praktiskt” för andra att blunda inför problem.
”Lite får man stå ut med” var en kommentar som en av mina lärare sa till mig när jag tröttnat rejält på hur jag och några andra i klassen behandlades av de övriga. Så vi skulle alltså stå ut med att bli slagna, få idotiska kommentarer kastade efter oss, ha ångest över att gå till skolan varje dag osv osv. Inte undra på att mobbing fortfarande förekommer när folk tror att det är okej.