Jag är ju en sån männniska som funderar på allt… jämt och ständigt… för tillfället så funderar jag på om jag ska hoppa av skolan eller inte. Jag älskar att fota och jag har lärt mig massor av att gå på Forsa. Dom har även varit supersnälla med att låta mig gå halvdagar. Men jag orkar inte ens det! Det känns surt att vara så ”misslyckad” att jag inte kan gå i skolan 4 timmar om dagen utan att bli totalt slut. Jag vill fortsätta, men är det verkligen någon mening?
**********************
Jag har fått blandade reaktioner (via mail,. telefonsamtal och sms) om det här med att hoppa av skolan. Först och främst så har jag inte bestämt mig, jag måste prata med lärare och kurator först och att jag skrev det här i bloggen är för att jag dels brukar sluta älta saker när jag skriver dom, sen så ville jag ju faktiskt att ni ska veta vad det är jag funderar på. Så att det inte kommer som en chock om jag nu hoppar av.
Susanne skriver att hon hoppas att jag kommer fram till rätt lösning. Ja, det hoppas jag också vad nu det kan bli.
Men ni som säger att fyra timmar om dagen är väl inget, ryck upp dig osv… DET gör mig så ledsen att höra sånt. Jag är 26 år gammal och har haft ångest, depression och social fobi i nästan lika många år. Hade jag kunnat rycka upp mig så hade jag gjort det, för jag är less på att må så här. Att inte kunna vara ”normal”. Usch nu gnäller jag ju bara
Fyra timmar om dagen är inte mycket och jag skäms ögonen ur mig att jag tycker att det är jobbigt. Lika hemskt var det att inse att jag inte klarade av att jobba 3 timmar om dagen 2003. Jag trodde att jag hade blivit bättre nu, men tydligen finns det massor kvar att jobba med.
Att gå i skolan innebär press att bli klar med olika projekt i tid, att sitta tillsammans med andra i ett klassrum samt dagliga panikattacker. Någon eremit är jag inte, vissa dagar bara måste jag vara bland människor, medan jag vissa dagar inte pallar det alls (dvs jag mår jättedåligt men tar på ytterligare en mask och mår bara sämre). Att försöka pressa mig till olika saker gör bara saken värre, jag vet en del saker som jag måste jobba på och jag gör det i min takt. Bara för att ni ”ser” en massa knepigheter med mig är det inte säkert att jag upptäckt det än.
Normal kommer jag aldrig bli, folk är jag inte, men däremot helt knäpp (måste bara retas med några av er )
*********************************************
I förmiddags så var jag på Babysim och fotade Första gången jag fotar i ett badhus och det var lite speciellt. Jobbigast var väl att komma tillräckligt nära för att få både bra ljus och bra avstånd för objektivet samtidigt som man skulle hålla kameran torr