Jag är en sån som inte julpyntar nånting alls, jag blir inte helt till mig inför julen och helst av allt skulle jag väl slippa fira den överhuvudtaget. Men sen är det en annan del av mig som ju faktiskt gillar att glo på Kalle, att käka all julmat (ujujuj…) och att ge och få presenter (är hemskt spänd på vad småsystrarna hittat på åt mig ).
Upp till jag var 12 år så firades de flesta jular hos min mormor o morfar. Massor av folk innebar massor av julklappar. Efter en brytning med min mammas sida av släkten så blir det ju betydligt mindre människor och ja, mindre klappar. Kommer ihåg att jag nåra år i början av brytningen faktiskt skämdes när jullovet var tillbaka och man skulle redogöra för sina presenter inför kompisarna. Skämdes inte för grejerna i sig, utan för att det var mindre än alla andra. Men idag har man vuxit upp (iaf på några områden ) och inser att det spelar ingen roll hur många klappar man får eller ens vad man får. Det viktiga är att ha några att fira jul med
När oldsen brann upp i september fick mig att tänka mycket på hur lätt det är att mista dom man älskar.
Satte mig med släktboken idag, har haft ett litet uppehåll från forskningen men som sagt satte mig ner igen idag och blir sådär töntigt glad när jag hittar släktingar
GOD JUL till er alla!