Om du fick veta att en hund i din närhet har drabbats av en smittsam sjukdom, skulle du då berätta det för andra hundägare runt omkring? Eller skulle du bara hålla käften? Ska man hålla tyst bara för att man inte är vänner eller klarar man av att svälja stoltheten och vara så schysst att varna andra? Håller man tyst bara för att man innerst inne önskar att den andres hundar ska bli sjuka? Ellr varför säger man inte till?
Två gånger det senaste året har det hänt att folk har undvikit att direkt säga till om att hundar i närheten är sjuka. Det utsätter naturligtvis mina hundar för risk, men även alla de andra hundar som mina träffar genom träning och tävling.
Inom råttvärlden varnade man alltid varandra för skabb, löss eller annan ohyra/sjukdom. Detta trots att man i vanliga fall var såpass stora ovänner att man skulle vilja slita av halsarna av varann (nja, så illa var det väl inte direkt, men nästan
En annan fundering som jag fick igår var hur vissa av oss som skriver om våra hundars träning belyser olika saker. Jag försöker berätta både det som går bra och det som går dåligt, och det har jag gjort sen allra första början (på samma sätt fungerar jag efter en tävling, tar alltid fram både + och -). En del belyser bara det som går dåligt och en del bara det som går bra. Jag tycker själv att det är en stor seger att jag lyckas ta fram det positiva i mina hundars träning, för jag är annars väldigt bra att se allt i svart.
Men de som endast skriver i svart, gör dom det för att andra nervärdera dom så att dom slåss ur underläge på tävling? Eller varför är man konstant negativ? För SÅÅÅ dålig kan väl varken föraren eller hunden vara att det inte finns en enda positiv sak att säga om träningen?
De som bara skriver positivt, går det aldrig dåligt för dom? Om dom är så perfekta varför måste man då träna? Risken är ju att man skruvar upp andras förväntningar på en och man skapar därigenom en onödig press. Iaf om man inte sedan klarar av den.
Skriver man sen träningsblogg för sig själv eller andra? Jag skriver träningsdagbok på papper oxå, där jag ibland ritar upp hur spår har gått, hur jag har gjort vissa moment osv. Sånt som här bara sägs med ord här (för mina taskiga ritningar skonas ni ifrån ). Jag skriver blogg för att många frågar vad man har gjort under dagen och istället för att svara på samma fråga femtielva gånger så går det att läsa i bloggen (jupp, jag är lat även där ).
En del personer som läst bloggen mailar och frågar mer om ett visst moment, hur jag gjort och ev problemlösning. Det finns de som tackat för att jag skriver blogg och säger att de har haft hjälp av den. Sånt gör mig väldigt glad att nån kan lära sig av mina misstag och förhoppningsvis håller sig undan dom. Jag är nybörjare inom träning och tävling så nån outtömlig kunskapsbank är jag inte (vilket ingen är å andra sidan, man lär så länge man lever), men jag i min tur har turen att ha mycket kompetenta människor i min närhet som alltid ställer upp när jag kommer med mina funderingar och problem (tack så mycket!!! ), och det är ju det som jag delar med mig av till andra.
Jag bryr mig inte om vad folk tror när dom läser min blogg. Har folk förväntningar på mig och hundarna om att det ska gå super på nästa tävling så är det ju deras förväntning. Samma sak om dom tror/hoppas att det ska gå dåligt. Jag bryr mig inte. Jag har inget att bevisa för någon så varför skulle jag då ta in andras ev. förväntningar på oss? Kan avslöja att det räcker gott och väl med mina egna förväntningar